Skogen skrämmer

Skogsbesöken har på 20 år minskat med en tredjedel. Den största förändringen står barnen för. Deras skogsbesök har halverats.

– Vi vågar inte släppa ut ungarna, säger professor Lars Kardell. Allra minst i skogen.

Vilken var Årets Julklapp 2008? Enligt Handelns Utredningsinstitut var det upplevelser. I verkligheten köpte vi MP3-spelare, digitala fotoramar och platt-teve.

Vilket möjligen inte förvånar Lars Kardell, professor vid SLU och universitetets kanske mest produktive skogsforskare. Han har under decennier mätt hur vi rör oss i den tätortsnära skogen. Och han har nu beskrivit den stora nedgången i en forskningsrapport, där han hävdar att barnen är överbeskyddade.

Barnen får inte gå själva till skolan, fotbollen eller pulkabacken. Och då missar de också att hoppa i snöhögar, jaga varandra svettiga, ta en genväg som är en senväg och lära sig hitta.

– Jag kallar det naivisering. Vi förvägrar våra barn att cykla till skolan – vi skjutsar dem i bil, vilket skapar mer trafik. Barnen riskerar istället att backas på i kaoset under lämning och hämtning. Och pedofiler kan lura under träden – trots att hemmet rent statistiskt sett är farligast även ur den synvinkeln.

Andra undersökningar stöder Kardells tes. Barnen får inte gå själva till skolan, fotbollen eller pulkabacken. Och då missar de också att hoppa i snöhögar, jaga varandra svettiga, ta en genväg som är en senväg och lära sig hitta. Rasten mellan frukost och skola uteblir. De tappar den spontana kontakten med andra barn. När de till slut får vara ute själva har de passerat lekåldern. I ett område i Växjö har 80 procent av 7–9-åringarna tillåtelse att gå till skolan själva. Men i verkligheten är det bara 40 procent av barnen som gör det. Resten får skjuts.

Barn leker inne. Deras många leksaker passar där. De ser på teve två timmar per dag. En tredjedel ser mer än tre timmar på teve. För dataspelande utöver teve-tittandet finns ännu ingen statistik från SCB. Men man kan gissa på en snabb ökning.

Vi ser ut genom köksfönstret. Där pickar några talgoxar på fågelmaten.

– Medierna varnar för fågelinfluensan. Unga föräldrar i min bekantskapskrets är oroliga när barnen leker på gräsmattan. Löpsedlar om fästingarnas okända sjukdomar har skrämt sansen ur dem. Vilka faror dväljs då inte i skogen?

Erlander bodde kvar i sin lägenhet. Göran Persson flyttade till herrgård

Men varför avsätter då statliga Sveaskog besöksanpassade ekoparker? Varför ska Jordbruksverket dela ut fem miljarder per år till bland annat företag med bas i naturturism. Är inte det fel ände att börja i om vi ska komma ut mera

- Beslutsfattarna är möjligen felinformerade, säger Lars Kardell. När man ber svenskarna tala om hur mycket de är i naturen så överdriver de av någon spännande anledning sina besökstillfällen med upp till fem-sex gånger. Går man på de uppgifterna blir det lätt att räkna fel...ja, det bäddar i alla fall för en del inoptimala beslut vad gäller våra skattepengar.

Det vore förmodligen effektivare om man kunde göra det lättare för barn att leka i naturen, menar han. I vardagen. Att stadsplanerarna låter några grönområden vara kvar, att dagis och skolklasser får vara mera ute.

– Men de stora grupperna gör det lätt att tappa bort någon. Och om man slänger åt barna några plankor, hammare och spik och låter dem bygga kojor i skogen, så dröjer det inte länge innan någon slår sig på tummen...och då är det väl slut på det roliga.

När man tittar i Sköna Hem ska man ju helst bo i någon skogsbacke och ha ett dyrt lantkök. Barnen har ängsblommor i famnen och blåbär runt munnen. Är det numera en social markör?

– Inte otänkbart. Erlander bodde kvar i sin lägenhet. Göran Persson flyttade till herrgård.

Men varför är statusen för naturnära upplevelser så hög om vi inte ägnar oss åt dem?

– Svår fråga. Om dina barn kan skilja på bofink och talgoxe har de med sig den rätta kulturella koden, som kan härledas till Sörgårdsidealen dina föräldrar växte upp med. Men det där är väl mest för akademiker. De flesta klarar sig bra utan att kunna skilja på fåglar.

– På något sätt har vi rört oss varvet runt. När industriarbetaren kom ut till hembygden i sin nya Volvo PV var han en symbol för det nya och framgångsrika. Skogsbygderna stod för det gamla och ineffektiva. Nu drömmer vi åter om det genuina, om våra rötter. Men det stannar vid det. Glesbygden öppnar sina dörrar veckan efter midsommar och stänger fjärde augusti, när loppisskyltarna tas ned.

Vad tycker du själv då?

– Det är lite deppigt. Vi går miste om strukturerna. Förståelsen för hur vår tillvaro hänger ihop med bofinkarnas och talgoxarnas, hur vi ytterst är beroende av naturen – den förståelsen är nog i kris. Apropå kris så sade finansminister Anders Borg häromdagen att ’det dröjer innan vi är ute ur skogen’. Tja, där är det tydligen farligt att befinna sig.

Jag lämnar Lars Kardell i hans villa utanför Uppsala. Villaområdet marknadsförs med sin lugna, skogsnära omgivning – en anledning till de höga priserna. Ett ensamt, äldre par vandrar på en stig över fälten, mellan dungarna. En hund stretar i kopplet.

I fönstren flimrar det blå ljuset från årets julklapp.

Några dagar senare är jag med Friluftsfrämjandet på ett välorganiserat skogsbesök. På plats är 20 barn och för säkerhets skull lika många vuxna.

Barnen får lära sig skilja på fåglar. En pappa fryser men är lycklig:

– Tänk vad skönt att någon ordnar så barnen får komma ut!

– Finns det inget att köpa i skogen? undrar hans treåring oroligt.

TEXT: Sverker Johansson