Skogsmarken som underjordiskt kolförråd – så funkar det
Att träd i skogen är fenomenala på att binda koldioxid är ingen nyhet, men att en stor del av kolet lagras under marken är kanske inte lika känt. Men vad sker där nere egentligen – och vad händer när man avverkar? Vi har tagit hjälp av Björn Lindahl, professor i markbiologi vid SLU, för att förstå de underjordiska processerna.
Kolet kommer ner i marken framför allt via trädens rötter och när barr och löv faller ner från träden. En del av kolet stannar kvar under lång tid, vilket gör marken till en viktig kolsänka, berättar Björn Lindahl.
– Tittar man globalt så är marken i det nordliga barrskogsbältet en viktig global sänka för kol. Det har att göra med att barr och rötter från barrträd bryts ned långsamt då de innehåller garvsyror som inte är så smakrika för mikroorganismer. Dessutom bidrar de långa vintrarna till att temperaturen under marken hålls nere, vilket också gör att nedbrytningen går långsammare.
Detta gör att kolet inte försvinner tillbaka i atmosfären, utan kan lagras under väldigt lång tid. Går man en bit ner i marken hittar man kol som är över 1000 år gammalt.
Det är från marken som träden tar upp näring, den kanske viktigaste funktionen i ett skogsbruks perspektiv. Marken fungerar alltså både som ett kolförråd och en näringskälla – men det finns troligen en motsättning mellan just kollagring och trädtillväxt, förklarar Björn Lindahl.
– Kollagring är generellt kopplat till långsam nedbrytning, och därmed också långsam näringsomsättning. Så när mycket kol lagras i marken försämras näringsomsättningen och träden växer sämre på lång sikt. Man kan därför inte ta för givet att hög skogsproduktion och kollagring i marken går hand i hand.
Näringen består framförallt av kväve som finns i stora mängder i marken, huvudsakligen uppbundet i organiskt material som ofta kallas för humus. För att kvävet ska bli tillgängligt för träden via deras symbios med mykorrhiza-svampar måste det organiska materialet brytas ned. Då är det stor risk att också kolet i humusen går förlorat – antingen till atmosfären
eller till grundvattnet.
– Paradoxalt nog innebär det alltså att ju större näringsförråd som byggs upp i marken, ju mindre blir tillgängligt för träden. Man brukar säga att kvävets kretslopp i våra barrskogar är relativt slutet, det vill säga en begränsad mängd kväve cirkulerar i systemet, och om mycket fastnar i marken blir det mindre i träden.
Vad händer med kolet i marken när skogen avverkas?
– Vid en kalavverkning blottläggs marken och det blir en snabb nedbrytning i marken vilket ofta leder till kolläckage. Men marken återhämtar sig ganska snabbt, och redan under ungskogsfasen, ungefär 10–15 år efter kalavverkning, blir marken återigen en effektiv kolsänka. Kanske till och med för effektiv, för på samma gång blir mycket av näringen kvar i marken eftersom nedbrytningen stannar av. En teori är att detta kan leda till en sämre trädtillväxt i ett längre perspektiv, säger Björn Lindahl och fortsätter:
– Exakt hur detta påverkar tillväxten är svårt att säga. Skogen har långa omloppstider, och går vi tillbaka
60 år i tiden är vi inne på början av 1960-talet, och det var då man började med trakthyggesbruk. Det finns med andra ord begränsad tillgång på solida mätdata
som kan hjälpa oss att förstå de långsiktiga effekterna av kalavverkning på markens funktionalitet.
En gammal skog som inte brukats intensivt är relativt koldioxidneutral, vilket betyder att den förlorar ungefär lika mycket koldioxid som den tar upp, berättar Björn Lindahl.
– Kolförrådet är allra störst i en riktigt gammal skog, där det finns stora mängder kol bundet i både levande träd, död ved, i underjordiskt svampmycel och i själva jorden. Gamla skogar kan fortsätta att långsamt bygga på sitt kolförråd i hundratals år, men slutligen kan den uppnå ett jämviktstillstånd där skogen tar upp lika mycket kol som den avger, så att nettoflödet är noll. En skog som får vara ifred är alltså ganska neutral, men blir den störd svarar den genom att på kort sikt släppa ut mycket kol när man avverkar. På längre sikt kommer den planterade ungskogen att binda mycket kol i marken, men det finns en tydlig risk att näringsämnen också binds fast i marken, vilket kan minska trädens långsiktiga tillväxt. Det blir en ojämn balans, och en störning av systemet med olika effekter i olika tidsperspektiv.
Om man jämför boreala skogar med tropiska – hur ser skillnaden ut i förmågan att lagra kol i marken?
– Våra skogar har mycket större kapacitet att binda kol i marken jämfört med regnskogar. Vårt kyliga klimat och grövre växtmaterial gör att nedbrytningen blir hämmad och tar längre tid, medan det i tropiska skogar är idealiska förutsättningar för nedbrytning – varmt och fuktigt. Kolet försvinner tillbaka till atmosfären direkt på grund av den snabba nedbrytningen och hinner inte bindas i marken. Där lagras all kol i träden, vilket gör regnskogen som kolförråd ännu känsligare vid avverkning.
Om man som skogsägare vill bidra till att bygga upp markens kolförråd, hur ska man sköta skogen?
– Rent krasst ska man ha gödslade, ogallrade granplanteringar som man bara låter vara och inte avverkar. Men det är i många fall inte önskvärt av olika skäl. Jag tror att man måste fundera på vilka värden som är viktigast för en själv – är det kolsänka, ekonomisk vinst eller biodiversitet? De tre sakerna drar inte åt samma håll tyvärr. Hyggesfritt kan vara ett alternativ där man brukar skogen och gör mindre ingrepp i markens kollager och den biologiska mångfalden. Särskilt mykorrhizasvampar, till exempel kantarell och karl-johansvamp, gynnas av hyggesfritt. Dessa spelar en viktig roll för att frigöra näring som är bunden i marken, och är beroende av levande träd för sin överlevnad.
Text: Therese Johansson
Dela
Vill du prenumerera...
...på vårt nyhetsbrev?
Fyll i din e-postadress här. Nyhetsbrevet innehåller tips och ny kunskap och skickas ut en gång i månaden.
...på Tidningen Skogsvärden?
Fyll i dina uppgifter här. Tidningen skickas därefter kostnadsfritt hem till dig fyra gånger per år.